Akuten
Festen i lördags gick bra - det blev lyckat! Det var massor med folk, god mat men lite kallt då vi satt ute och åt. Man får inte plats att sitta arton personer vid långbord inomhus men med fleecefiltar och täckjackor blev det superbra.
Det blev inte så sent utan jag tror att vi kom i säng vid ett, halv två. Dagen efter var seg - fick ett trevligt uppvaknande och sedan åkte mister iväg till jobbet. Hans kompis stannade kvar hela dagen så vi fick en skogspromenad, pratade om livets klurigheter, åt våfflor och såg på en film.
På kvällen åkte jag och mister iväg till Willys och handlade lite middag. Eller rättare sagt: vi handlade sallad till pajerna som var kvar från kräfskivan. Väl där inne pratade vi om hur vi ska göra med vår boendesituation. Willys är ett bra ställe att prata om sådant på, eller jag vet inte... Kontentan av det hela är att han tycker det är onödigt att vi bor så långt ifrån varandra då vi vill träffas så ofta och det har han ju helt rätt i. Sen finns det hundra små saker som vi måste tänka på innan. Som att han inte varit sambo förr, inte van att behöva stå till svars för allt, har stort egentidsbehov, det är mitt hus, han får vovve på köpet med mera med mera. Eller så struntar man i att tänka på allt och bara chansar. Vi får se. Jag skulle känna en stor trygghet om han flyttade hit, om vi blev sambos. Ett steg i rätt riktning... Nåväl...
I morse då jag vaknade var jag tvungen att skynda mig till toaletten. Jag hade en jätteblödning - något jag aldrig haft förrut. Åkte till den lokala akutmottagningen först som efter lite provtagning skickade mig vidare till stora sjukhuset. Väl inne på gynakuten blev jag väl undersökt och genomgången. Självklart var det en manlig, snygg läkare i 30-35 års åldern. Men han var jätteduktig och jag fick genast förtroende för honom. Det är viktigt tycker jag - att man känner sig trygg och litar på någon i en sådan situation. Han tog även ett prov för att se om jag har cellförändringar så nu väntar några dagars magvärk innan de svaren kommer. Men allt såg bra ut och enda förklaringen han hade till blödning och min senaste mensvärkskatastrof och mina humörssvängningar var att jag nog varit gravid och fått ett mycket tidigt missfall...
Undrar om det stämmer? Mister hävdar att så inte kan vara fallet men jag börjar misstänka att killar inte har samma insikt i hur lätt det egntligen kan vara? Försats och annat kan ha en betydande roll i sammanhanget. Så blev en utav mina bästa vänners bebis till. En försats på första dejten! Jaja, men nu måste jag, eller snarare vi faktiskt ta och se om vi vill nu... eller sen... eller nyss... Det blev plötsligt mycket mer seriöst än alla de gånger vi skojjat om det! Undrar om han vill - hur frågar jag utan att han känner sig pressad? Känner han sig pressad? Vill han det här mer än mig egentligen? Många frågetecken som spökar... Nu MÅSTE jag ta tag i skolan...
Adjö
Det blev inte så sent utan jag tror att vi kom i säng vid ett, halv två. Dagen efter var seg - fick ett trevligt uppvaknande och sedan åkte mister iväg till jobbet. Hans kompis stannade kvar hela dagen så vi fick en skogspromenad, pratade om livets klurigheter, åt våfflor och såg på en film.
På kvällen åkte jag och mister iväg till Willys och handlade lite middag. Eller rättare sagt: vi handlade sallad till pajerna som var kvar från kräfskivan. Väl där inne pratade vi om hur vi ska göra med vår boendesituation. Willys är ett bra ställe att prata om sådant på, eller jag vet inte... Kontentan av det hela är att han tycker det är onödigt att vi bor så långt ifrån varandra då vi vill träffas så ofta och det har han ju helt rätt i. Sen finns det hundra små saker som vi måste tänka på innan. Som att han inte varit sambo förr, inte van att behöva stå till svars för allt, har stort egentidsbehov, det är mitt hus, han får vovve på köpet med mera med mera. Eller så struntar man i att tänka på allt och bara chansar. Vi får se. Jag skulle känna en stor trygghet om han flyttade hit, om vi blev sambos. Ett steg i rätt riktning... Nåväl...
I morse då jag vaknade var jag tvungen att skynda mig till toaletten. Jag hade en jätteblödning - något jag aldrig haft förrut. Åkte till den lokala akutmottagningen först som efter lite provtagning skickade mig vidare till stora sjukhuset. Väl inne på gynakuten blev jag väl undersökt och genomgången. Självklart var det en manlig, snygg läkare i 30-35 års åldern. Men han var jätteduktig och jag fick genast förtroende för honom. Det är viktigt tycker jag - att man känner sig trygg och litar på någon i en sådan situation. Han tog även ett prov för att se om jag har cellförändringar så nu väntar några dagars magvärk innan de svaren kommer. Men allt såg bra ut och enda förklaringen han hade till blödning och min senaste mensvärkskatastrof och mina humörssvängningar var att jag nog varit gravid och fått ett mycket tidigt missfall...
Undrar om det stämmer? Mister hävdar att så inte kan vara fallet men jag börjar misstänka att killar inte har samma insikt i hur lätt det egntligen kan vara? Försats och annat kan ha en betydande roll i sammanhanget. Så blev en utav mina bästa vänners bebis till. En försats på första dejten! Jaja, men nu måste jag, eller snarare vi faktiskt ta och se om vi vill nu... eller sen... eller nyss... Det blev plötsligt mycket mer seriöst än alla de gånger vi skojjat om det! Undrar om han vill - hur frågar jag utan att han känner sig pressad? Känner han sig pressad? Vill han det här mer än mig egentligen? Många frågetecken som spökar... Nu MÅSTE jag ta tag i skolan...
Adjö
Kommentarer
Trackback
